Sånt man inte säger högt!!

Vill börja med att säga att jag är superlycklig över Neo och ångrar ingenting men livet är verkligen ingen dans på rosor just nu. Detta får man ju egentligen inte säga högt men jag tänker göra det i allafall och jag vet att jag inte är ensam för när man pratar med någon om det så brukar det krypa fram att spädbarnstiden inte är en så lycklig period som de flesta vill ge sken av. Det handlar i stort sett om matning, tröstning sova (för bebisen, inte sig själv för sömn blir det inte mycket för mamman eller pappan eftersom bebisen sover bäst i rörelse) Som mamma har man tur om man hinner äta och duscha när pappan är på jobbet. Man är så fruktansvärt låst till barnet och ibland blir det för mycket bara, sömnbristen gör ju också att humöret inte är på topp. Jag beundrar verkligen alla som lyckas som ensamstående föräldrar... HUR FAN KLARAR NI DET? Ja nu låter det ju som att allt är skit men så är inte fallet, tex de där små leendena man får imellanåt, man smälter ju direkt... och känslan när man lyckas trösta den hysteriska killen och han somnar mysigt i famnen ( tills man lägger ner honom då ;) ) och snart ska det börja hända massa roliga saker med lilla killen. Förlåt att ni fick höra på mina klagomål men kände att jag ville skriva av mig lite
bara.
Här är en söt bild på en glad Neo utan magont :)